Lapptäcke från Dalsland

Klicka på intressanta ställen i bilden för att zooma in. Se täckets BAKSIDA

Täcket är 180 x 155 cm mätt på mitten. Troligtvis är täcket gjort i slutet av 1800-talet i St Rud i Ör, tvärsöver sjön från Stränge där det senare hamnade.

Mönstret till detta täckes överstycke kallas ”stockhustäcke” med en bård av trianglar runt om. Med stockhustäcke menas att smala remsor sys på ett fyrkantigt underlag runt en mittruta så att halva rutan blir mörk och andra halvan blir ljus. Rutorna kan sedan sättas samman på olika sätt för att få olika typer av storskaligt mönster.

Remsorna är skarvade efter behov trots att varje tygbit är så liten. Därav kan man förstå hur väl materialet togs tillvara. De flesta remsorna är sydda på maskin men här och var ser man stygnen från partier som är påsydda för hand.

En intressant detalj i utförandet av det här stockhusmönstret är att den första remsan som sys ihop med mittenrutan inte är lika kort som rutans kant utan skjuter ut en remsbredd åt ena hållet som de övriga. Med den metoden måste man sy yttersta delen av varje remsa för hand. Här och var över täcket syns också de grova stygnen av kraftig lintråd som hör till stickningen och går tvärs genom täckets alla lager.

Täckets form avviker från en strikt fyrkant.Här har man istället valt att följa formen på överstycket,som under arbetet med de separata mönsterformerna har förskjutits. Funktionen har gått före formen.

Baksidan är ett helt stycke linne vävt i liksidig spetskypert. Mellan överstycket och baksidan ligger ett vaddlager för att göra täcket varmare. De tre lagren är sammanfogade med förstygn av svart kraftig tråd. Man har antagligen använt en stickbåge (täckestol, stickstol) när man sytt ihop täcket till ett värmande stycke.

Genom att göra ett lapptäcke kunde man ta tillvara minsta strimma av tyget och det behövde inte heller vara så kraftigt då det förstärktes av underlaget. Det är en av orsakerna till att vissa remsor är utbytta och andra delvis bortnötta.

Malen har också ätit bort partier av täcket. De typiska hålen berättar att tyget består av ylle där det är mest skadat. T ex kläde som är ett tunt ylletyg. Detta vittnar om att man haft tillgång till ett dyrbart material då man fick importera en stor del av tyget från England och alltså bara vävde lite hemma. Till det här täcket har man använt rött och svart klädesliknande tyg i trianglarna som ingår i bården. Över huvud taget är de flesta tyger som ingår i täcket ”köpetyger”.

När ett täcke skulle stickas ihop samlades man ofta till gille och sydde tillsammans. I USA blev det särskilt populärt i invandrarbygder att träffas på ”quilting bees”. Då fick man umgås och prata samtidigt som man arbetade med täcket.

När man betraktar detta vackra välgjorda lapptäcke kan man fundera över vad som hänt under de 200 år sedan det blev taget i bruk. Tygvalet visar att när det komponerades och syddes ihop fanns det tillgång till importerade tyger av många sorter. Kanske var det en högreståndsfamilj som beställde det av en sömmerska i trakten. Efter några generationer,när många av tygerna behövde ersättas,skänktes täcket bort till ett enklare hem,där man lagade det med vad huset förmådde.Nu var inte utseendet viktigast utan att det skulle värma under kalla vintrar. Efter ytterligare generationer (nu är vi inne på 1900-talet) var täcket ganska slitet.Mönstret var fortfarande vackert men fler aspekter hade blandat sig in i bedömningen.Nu gällde det hygienen!

Det är allmänt känt att ett vadderat täcke är svårt att tvätta och behålla i sitt porösa skick. Man kan se på en närbild av täckets nedre vänstra hörn att det aldrig har varit genomblött och alltså hunnit samla på sig en hel del smuts genom åren.

Vad gör man nu med en smutsig gammal hantverksklenod? Lägger den på en hylla så länge och hoppas på att någon ska ta vara på den så småningom. Och här är den nu! Var så god!